2016

År 1970 fick jag en lp-skiva som visade på ett helt nytt sätt att spela klassisk musik. Det var en skiva med den holländska gruppen Ekseption; en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som inga andra. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions poppiga version av Bachs Air. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag kom en släkting, han var musikkritiker i grannstaden, och när mina föräldrar förklarade att det var jag som fått den där skivan hörde jag honom lite nedlåtande deklarera att så där borde man minsann inte få förstöra klassikerarvet.

Många år senare har jag nu fått tag i en dvd som berättar historien om Ekseption – och kan bara konstatera att jag fortfarande upplever deras nytolkningar som omtumlande starka.

The story of Ekseption (som kan beställas via www.musicaction.nl) är en påkostad dvd som innehåller en rad konsertfilmer från de gyllene åren kring 1970 men också en cd med några av de populäraste låtarna, som Peace Planet, Rhapsody in blue, The fifth och Italian concerto.

Vari består Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de ännu fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker.

Detta blev gruppens signum och lycka. Åren mellan 1968 och 1975 var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt mötte de en kväll en publik på 160 000 personer. Bandets version av Bachs Air låg i topp på holländska poplistor.

Inte bara min släkting musikkritikern förfasade sig över Ekseptions misshandel av ärevördiga verk ur musikhistorien. Gång på gång framträdde personer som ansåg att gruppen våldförde sig på originalen. Men i takt med framgångarna hördes allt mindre av sådan kritik. Och i Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent. Numera används ibland Ekseption i skolundervisningen som ett led i att popularisera den klassiska musiken.

När gruppen framåt mitten av 70-talet tog sig an annan musik än den klassiska började populariteten dala. I dag är Rick van der Linden död och minnet av gruppen på väg in i glömska.

Men när jag ser denna film och märker den lycka dessa vänliga hippies sprider sinsemellan likaväl som på konserter i Marocko och Stockholm minns jag åter det tidiga sjuttiotalet och hur märkvärdigt det var när den klassiska musiken förvandlades till något av det hippaste man då kunde uppleva.