ANDERS PAULRUD

Anders Paulrud. Fjärilen i min hjärna. Albert Bonniers förlag

Fyra månader före sin död skrev författaren och kulturjournalisten Anders Paulrud Fjärilen i min hjärna – en förtätad, djupt personlig bok där han skildrar hur han obönhörligt tynar bort i lungcancer. Han skriver farväl till livet, och han skriver om sorgen över att han snart måste lämna det, bara 56 år gammal.

Han dog den 6 januari, bara några veckor innan bokens utgivning. Fjärilen i min hjärna är sorglig, svindlande vacker och mycket gripande – hans bästa bok någonsin. Med döden tätt inpå, som i ett skruvstäd av mörker, skrev han så starkt, så utlämnande, att det är omöjligt att inte röras av detta nakna farväl till livet, avfattat på en märligt kondenserad, delvis lyrisk prosa.

Anders Paulrud, som in i det sista försökte arbeta vidare som kulturredaktör på Aftonbladet, debuterade 1994 med kärleksromanen Det regnar i Wimbledon (1994); en ganska blek (tyckte jag då) skrivbordsprodukt. Sedan följde Amamamor (1996); en roman om en mans sökande efter sin biologiska mor, och så den mer gripande Inbjudan till sorg (2000): där en man i sjuttioårsåldern berättar sitt livs historia. Främst handlar det om en omvälvande kärlekshistoria. Paulrud beskriver här insiktsfullt kärlekens olika stadier. Bokens kärlekspar reser av och an i södra Europa; här finns passager som hyllar resandet som livsform. Reseavsnitten lyfter fram glädjen, sinnligheten i vagabondlivet – här ekar svagt från Harry Martinsons Vägen till Klockrike; också han blekingepojk.

Ett ögonblicks verk (2003), som utspelar sig i Karlskrona och Köpenhamn på 1930-talet, minns jag som en egendomligt statisk, nästan skissartad roman. Då finns en betydligt större angelägenhetsgrad i den följande romanen, Kärleken till Sofia Karlsson (2005), där Paulruds litet prosalyriska stil tycks livad av bråddjupen kring berättarjagets utsatta situation. Här närmar sig Paulrud snudd på hemingwaysk romankonst.

Med romanen Som vi älskade varandra (2007) tog författaren ett rejält kliv framåt i sin konstnärliga utveckling. Möjligen verkade berättelsens framhävt självbiografiska bakgrund förlösande på Paulrud; hur som helst skriver han här en prosa som i täthet, intensitet och verkningsgrad når långt utöver de tidigare böckerna. Berättarjaget citerar Karen Blixen: ”All sorg kan bäras om du berättar en historia om den.” Mot slutet konstaterar dock berättaren: ”I den här berättelsen finns ingen tröst.”

Så ironiskt att den följande och sista boken innehåller än mer av tröstlöshet, skriven som den är med döden flåsande i nacken.

Titeln, Fjärilen i min hjärna, syftar på en blå, fjärilsliknande formation i den röntgenbild som läkarna tog för några år sedan, när författaren behandlades för en hjärntumör. Den opererades framgångsrikt, författaren kunde fortsätta sitt liv som vanligt, inklusive sitt intensiva cigarrettrökande, men en tid senare upptäcktes cancer i lungorna och ingen bot fanns att få.

Jag minns med vilken oändlig sorgsenhet kulturjournalisten Björn Nilsson för snart tjugo år sedan i en stort uppslagen artikel på Expressens kultursida berättade hur han chockad kom ut i staden efter att ha fått sin cancerdiagnos och att det var som om trädens grönska hade mörknat. Anders Paulrud beskriver också en oändlig sorgsenhet när han sakligt, andra gånger andlöst emotionellt, beskriver bussresorna till Karolinska sjukhusets lungavdelning, de tysta timmarna i hemmet tillsammans med sitt livs kärlek, smärtorna, drömmarna, minnena – och de sista resorna: till franska rivieran, och till Paris. Trettio år tidigare kom han som yngling till Gare du Nord: extatisk över allt han såg, med luft under stegen; nu, trettio år senare, hankar han sig fram med käpp och sörjer det korta liv som blev hans. Man måste vara av stål för att inte beröras av Anders Paulruds modiga, skälvande, mörkt lyriska lilla bok.