DAG SOLSTAD

Dag Solstad har jag länge betraktat som en av den nordiska samtidslitteraturens mest intressanta författare. Hans romaner är spännande inte minst eftersom de kombinerar aktuella samtidsfrågor och djärva formexperiment. Expressen-kritikern Nils Schwartz träffade rätt när han karakteriserade Solstad som ”en norsk hybrid mellan Karl Marx och Marcel Proust”.

Dag Solstads romaner utspelas ofta i utpräglade vardagsmiljöer, men den realistiska ramen är förrädisk: den skenbart enkla prosan släpar med sig undertexter som rymmer politiska och existentiella spörsmål.

Flera av Solstads senare romaner, Ellevte roman, bok atten, Genanse og verdighet och Professor Andersens natt, har beskrivit de intellektuellas situation i samtiden, men också den klassiska bildningens kris.

I Genans och värdighet möter, som så ofta hos Solstad, ett både existentiellt och samhällskritiskt anlagt verk. Berättelsen handlar om den drygt femtioårige gymnasieläraren Elias Rukla, vars engagerade, under lektionerna allt mer intrikata utläggningar av Ibsens dramer möts av demonstrativt ointresse och gäspningar…

Den grånade lektorn drar sig till minnes sin ungdom, då allt var annorlunda. Men nu: inte ens kollegorna i lärarrummet diskuterar väsentligheter… Elias Rukla ser detta som ytterligare ett bevis på samhällets förfall. Och hemma har han en fru som mer och mer intresserar sig för skyltfönster och vackra kläder än för seriösa samtal… Elias Rukla känner sig ensammare än någonsin – och livsmodet sviker.

Romanen beskriver – implicit – ett samhälle där det offentliga samtalet tystnat och där de intellektuella inte längre är ett kulturbärande skikt. Demokratiseringen av samhället har samtidigt inneburit en fragmentisering: var och en bestämmer själv vad som är viktigt.

Dag Solstad har här åstadkommit en av sina hittills främsta romaner. Berättelsen är skriven med en paradoxal kombination av inlevelse och distans. Språket är elaborerat, meningarna flyter ibland ut över flera sidor och kan påminna om både Thomas Mann och Marcel Proust.

Romanen T. Singer handlar om en man som längtar efter ”svenssonliv”. Han vill bli så ”vanlig” som möjligt. I grunden handlar det om att döva en stark existentiell ångest. För att inte drabbas av vanmakt bygger T. Singer upp en vardag präglad av rutiner och trygghet: en kokong att gömma sig i. Han utbildar sig till bibliotekarie och flyttar till Notodden.

Efterhand närmar sig T. Singer och författaren en och samma fråga, nämligen den som handlar om livets mening. Några svar ges naturligtvis inte: berättaren fastslår själv att hans roman är ”som ett stort svart hål”. Livets gåtfullhet blir så till bokens själva ämne.

Armand V (en av flera som Lars Andersson översatt) är ett av Solstads romantekniskt sett mest avancerade verk (med djupa metaskikt att röja i för den litteraturanalytiskt hågade). Redan undertiteln, ”Fotnoter till en outgrävd roman”, klargör att förhållandena här är mycket speciella.

Berättaren deklarerar att den föreliggande boken är att betrakta som ”förvrängda fotnoter till en oskriven roman”: ”Det som står här är inte det som äger rum i den ursprungliga romanen, utan är fotnoter till nånting som har ägt rum i den.” Upplägget röjer väg för såväl en metafysisk-religiös dimension som motsatsen: en roman som dekonstruerar sig själv…

Här möter en författare som oavbrutet diskuterar (både med läsaren och med sig själv) såväl egna tillkortakommande som möjligheter. Ofta har jag kommit att tänka på André Gide – men den nutida författare jag mest – och ofta – associerar till är Milan Kundera, som i mångt och mycket ter sig mycket besläktad med Solstad. Båda förevisar sina gestalter som på en marionetteater, och båda diskuterar moral och samtid. De kan båda två vara ironiskt lekfulla – samtidigt som det hos bägge finns ett stort mått av allvar.

Dag Solstad beskriver en framgångsrik diplomat, Armand, som likt kammarskrivaren Johannes i Eyvind Johnsons Hans nådes tid blir en del av makten och till det yttre spelar med i maktens korridorer. Men till vilket pris? När det gäller Solstads diplomat mynnar romanen i bilden av en man som vunnit hela världen men förlorat sin själ. Han har blivit vår tids ”mannen utan egenskaper”. Han har, kunde man säga, blivit en fotnot till sig själv…

Armand V kontrasterar två ungdomsvänner: den ene blir en ibsensk sanningssägare och den andre en peer gyntsk framgångsman som hela tiden ”går udenom”.