GÄVLE SYMFONIORKESTER

Gävle konserthus, 16/3 2012, Gävle symfoniorkester. Solist: Per Gross, blockflöjt. Dirigent: Jaime Martin. Verk av Vivaldi, Börtz och Beethoven.

Briljant inledning: ett antal stråkar formerade sig till kammarmusikensemble och framförde, tillsammans med blockflöjtisten Per Gross, en av Vivaldis många flöjtkonserter; den i C-dur. Genomgående tätt, inspirerat samspel – tryfferat med hisnande snabb, distinkt artikulerad ”koloratur” i flöjtstämman – framfört av en artistiskt medveten solist. Per Gross förenar teknisk överlägsenhet med förbluffande lätthet i gestaltningen.

Vivaldi, för övrigt den kompositör som etablerade solokonsertens gängse tresatsiga form (snabb—långsam—snabb), är i denna komposition på gott humör; improvisationsaktiga löpningar under italiensk sol.

Härefter Daniel Börtz symfoniska verk En gycklares berättelse, där Per Gross åter spelade solostämman. Flöjten kan sägas vara denna kompositions gycklare; isynnerhet mot slutet. Men dessförinnan: långa, massiva block med tät, intensiv orkestermusik.

Visst kan Börtz ibland klinga en smula abstrakt-intellektuellt och hans musik emellanåt framstå som en svårtydbar expressionistisk panoramamålning i grafitgrått – men samtidigt finns här linjer tillbaka till senromantiken, till Bruckner och Mahler – men också släktskap med Allan Pettersson (den intensiva, skuggspelsliknande tvekampen mellan ljus och mörker). Klassiska rottrådar flätas in i det djärvt experimenterande.

Orkestern imponerade i denna krävande komposition, där ett slags massiv högtidlighet växlar med musikaliska upptäcktsfärder i spännande utmarker och där – allmänt sett – den klangliga bredden är lika påfallande som klangkänsligheten (kraftfulla brassackord följs av tystnad där enstaka ljud glest ”droppar” i tystnaden).

Kvällens dirigent, spanskfödde Jaime Martin, höll en relativt låg profil. Likväl ledde han symfonikerna med uppenbart smittande inspiration – och därtill med befriande tydlighet: orkestern tycktes närma sig toppen av sin förmåga – vilket bekräftades inte minst i den avslutande symfonin, Beethovens sjunde, där alla gjorde utomordentligt väl ifrån sig (några enstaka intonationsmissar förtar inte intrycket av en orkesterkropp lysande av självtillit och uttryckskraft). Med framföranden som dessa torde musikerna kunna hämta näring till än vidare framgångar.

Beethovens sjunde symfoni är tudelad: snabba rörelser och vidsträckta linjer dominerar. Den underliggande, fundamentala vitaliteten kondenseras fortlöpande och fälls ut i form av polerad wienklassicism – men så har vi alltså det långsamma allegrettot, som är bland det vackraste Beethoven skrivit; och plötsligt upphör det sorglösa kvillrandet – och den övermäktiga skönheten skjuts in likt en tung dos heroin. Allegrettot är övermättat, drypande vackert – en blandning av begravningsmarsch och förklarad poesi. Som att se världen genom färgat glas, eller genom en älskad kvinnas hårsvall.