ISRAEL

På väg från flygplatsen i Tel Aviv måste chauffören sakta in vid en vägspärr. En hop soldater med dragna gevär kollar igenom alla som reser österut, mot Jerusalem. Genom bakrutan ser jag en militärhelikopter patrullera längs havet där borta. Gaza ligger bara några mil söderut. Några timmar tidigare, på flyget, har jag läst att det föregående dag avfyrats raketer från Gaza. De landade bara några mil härifrån. Israelerna misstänker att IS håller på att etablera sig i norra Gaza. Alldeles nyligen svarade Israel med flygattacker.

 

Efter en knapp timmes färd är jag framme vid hotellet i Jerusalem – denna urgamla, omtvistade och för tre religioner (judendom, kristendom, islam) heliga stad. Den av Unesco världsminne-förklarade staden ligger på det av Israel ockuperade Västbanken och bebos i dag till 75 procent av en judisk befolkning. Traditionen av mångkulturell samlevnad lever dock vidare i gamla stan, som är indelad i fyra huvudområden: de kristna i nordväst, armenierna i sydväst, muslimerna i nordost och slutligen judarna i sydost.

 

Att passera det hypermoderna köpcentrumet strax väster om gamla stan – helt i klass med svenska motsvarigheter – och sedan träda in genom Jaffaporten: det är att stiga in i en annan tid. I synnerhet de arabiska kvarteren söder om Damaskus-porten är oerhört exotiska. Jag associerar till de äldsta delarna av Istanbul. Strax senare får jag veta att en stor del av den nuvarande bebyggelsen är från den tid då turkarna hade makten här. Även de medeltida höga murarna runt gamla stan är från den osmanska tiden.

 

Hur många har väl inte genom årtusendena stridit om makten över Jerusalem och hur mycket blod har väl inte flutit här! Men trots att stridigheterna med åren knappast blivit färre: att gå runt i denna urgamla miljö och uppleva det fascinerande vardagslivet (så färgrikt och annorlunda jämfört med Sverige!) är en makalös upplevelse. Man KÄNNER historien här. Och kan samtidigt få en liten strimla hopp: människor med olika religioner och sedvänjor tycks ju faktiskt kunna samexistera. Jerusalems gamla stad framstår med ens som en mönsterbild av hur det SKULLE kunna vara.

 

Jag går de långa slingrande gränder som tillsammans bildar Via Dolorosa och når slutligen fram till Heliga gravens kyrka, eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas, uppförd på 300-talet på platsen för Jesu grav, nära Golgata. Innanför ingången ligger en stor sten, där många knäböjer: det sägs vara stenen där Jesus tvättades efter att han tagits ner från korset. Inne i kyrkan förgrenar sig de halvmörka, kupolformade rummen åt olika håll. Det är rökelse, körsång, bedjande människor… Jag böjer mig ner och lägger handen på den klippsten bakom vilken Jesus ska ha begravts. Bakom ett altare syns en spricka i berget: det sägs vara en del av den rämna som uppstod i det ögonblick han drog sitt sista andetag på korset… Och den rödfärgade stenen bakom en glasvägg: det är Jesu blod, som droppade ner från korset –  säger guiden.

 

Templet från Jesu tid finns inte kvar; där ligger nu istället Klippmoskén – enligt muslimsk tradition på platsen för Muhammeds himmelsfärd. Utanför den östra stadsmuren kan man ännu se den enorma marmortrappa som ledde till det templet som fanns för 2000 år sedan. Även den s.k. Klagomuren antas vara en rest av det ursprungliga templet. Här flockas judarna för att läsa heliga skrifter och be. Jag lägger handen på den varma stenen: en mur från kung Davids tid…

 

Utanför gamla stan ser jag det 800 meter höga Olivberget i nordost och olivträden på Getsemane-sluttningen, strax ovanför Kidron-dalen (de bibliska namnen är så många – och jag minns plötsligt affischerna från söndagsskoletiden på 60-talet). På en höjd åt söder – långt bort i det förbrända ökenlandskapet – syns Betlehem; ett stycke in på Västbanken.

 

Fortsätter till en by väster om Jerusalem, Ein Karen, och tittar in i en kyrka uppförd på den plats där Jesus kusin, Johannes döparen, ska ha varit född och uppvuxen. Maria sägs ha kommit hit efter bebådelsen –och när hon sedan träffar denna Elisabeth visar det sig att båda är gravida… Utanför kyrkan en nyuppförd staty: två havande kvinnor som omfamnar varandra.

 

Kommer man till Jerusalem bör man inte missa det s.k. Förintelsemuseet; Yad Vashem, ”National memorial museum of Holocuast”. Förutom en lång rad monument finns här ett omfångsrikt museum som ger en djuplodande bild av den judiska historien – och inte minst om nazisternas utrotningsförsök och om andra pogromer genom tiderna. Man kan också gå genom en tunnel in till ett nermörkt jättelikt kupolrum där ett enda brinnande ljus reflekteras i mängder av speglar och där en röst läser upp namn på nazistmördade barn: namn och ålder…

 

Några dagar senare: bilfärd åt sydost, genom Västbanken. Här och var nybyggda israeliska bosättningar på höjderna, med bemannade vägspärrar vid infarterna. Emellanåt beduinbosättningar i öknen. Plåtskjul, getter, fattigdom… Mitt ute i den sterila öknen, djupt ner i en uttorkad ravin syns ett kloster från tidig medeltid, bebott av munkar som valt att undfly världen. En ödsligare plats kunde de knappast ha funnit.

 

Vägen slingrar sig neråt. Snart har vi nått jordklotets lägsta punkt: Döda havet, drygt 400 meter under havsytan. Sjöns yta minskar för varje år, delvis beroende på klimatförändringarna. Salthalten är 34 % och man guppar som en kork när man badar. Att simma bröstsim är omöjligt. Bekvämast är det, finner jag, att helt enkelt sitta i vattnet – som på en osynlig stol!

 

Det finns flera fina spahotell längs södra delen av Döda havet; lyxiga ställen invid sandstränderna och med små oaser av växtlighet i den annars så heta öknen. När jag reser runt här i juni är det uppåt 40 grader om dagarna.

 

Och mitt i allt – återigen en påminnelse om det oroliga världsläget. Bäst som jag ligger där på stranden och tittar ut mot de jordanska bergen några mil österut kommer sex jaktplan på låg höjd, längs israelisk-jordanska gränsen. Dagen innan såg jag på hög höjd ett bombplan: troligen amerikaner på väg för att bomba IS i Syrien.

 

Väster om Döda havet ligger en hög, mycket karakteristisk bergsformation: Masada. Man kan åka bergbana hit upp och se både på den milsvida utsikten och på ruinerna av bl.a. Herodes luxuösa palats, där mosaikerna i badrummen ännu finns kvar och där ett litet museum berättar historien om hur ett tusental judiska rebeller efter upproret i Jerusalem tog sin tillflykt hit, men belägrades av en övermakt romerska soldater och slutligen valde att begå kollektivt självmord. I dag är Masada en israelisk nationalsymbol för judiskt motstånd och landets soldater har här länge svurit sin trohetsed.

 

Själv har jag nått resans huvudmål: operafestivalen i Masada, som den israeliska nationaloperan nu arrangerar för femte året i rad – på en provisorisk scen på ökenslätten (det tar flera månader både att varje år bygga respektive riva den) öster om Masada-klippan och som rymmer 7 000 personer; långt fler än i Dalhalla. Jag träffar operachef Hanna Munitz, som säger: ”Festivalen har satt fart på kulturturismen till Israel. Opera som genre har inte haft så lång och stark tradition i Israel – och det vill vi gärna ändra på. En stor del av publiken är inte vana att se opera.”

 

Backstage, utanför ett plasttält, får jag en pratstund med den berömde dirigenten Daniel Oren, som ska leda operaorkestern i kvällens uppsättning av Tosa. Han säger att det finns en klar parallell mellan Tosca och Masadaklippan i fonden: Tosca offrar sig för kärleken; judarna för sitt folks frihet.

 

Innan föreställningen börjar, kl. 21, dirigerar Daniel Oren orkestern i den israeliska nationalsången. I det trettiotregradiga stjärnmörkret tänds ”fasadbelysningen” av Masadaklippan och alla reser sig och sjunger med. Härefter följer en fantastisk uppsättning av Tosca – där Cavaradossis Sång till livet görs med en lidelse, närvaro, mognad och passion i uttrycket som jag aldrig sett maken till. Följande kväll är det premiär på Carl Orffs Carmina burana – ett mäktigt verk som kombinerar ett medeltida tonspråk med tidig 1900-talsmodernism och som här ges som suggestiv dansteater, men därtill med fantastiska både kör- och solistinsatser.

 

Mellan operabesöken hinner jag besöka Kfar Hanokdim; ett slags ranch, mitt i öknen, där beduiner erbjuder övernattning i traditionella tält men också kamelritter. Att sakta gunga fram på en kamel i stekhet öken och till ljudet av kamelförarens uråldriga sånger – det var en mäktig upplevelse! Och dessutom av helt motsatt karaktär jämfört med nästa upplevelse: jeepsafari i öknen sydväst om Masada. Landskapet såg ut som Arizonas öken som jag minns den från westernserien High Chaparral.

 

Slutligen buss mot Tel Aviv uppe i nordväst. Det är egentligen bara längs kusten och i norr som Israel inte är öken – till stor del tack vare den massiva konstbevattning som satts in. (Förhoppningsvis räcker grundvattentäkterna länge än – men enligt klimatforskare världen över sinar snabbt vattenreservoarerna, jordklotet runt.)

 

Alldeles söder om Tel Aviv ligger Jaffa: den gamla hamnstad som var bekant redan bland korsriddarna. På en kulle ovanför fiskebåtarna strosar jag runt i ”Artisternas kvarter” och hamnar slutligen i en magnfik villa med havsutsikt: Ilana Gur Museum. Ilana Gur, en konstkändis både i Israel och USA, var tyvärr denna dag bortrest – men bara att få strosa runt i hennes magnifika museum, med rum efter rum och terrass efter terrass fylld med skulpturer, konst och föremål; det var en fantastisk; ja, en sällsamt eggande upplevelse.

 

Och att därifrån sedan till fots fortsätta strandpromenaden norrut till hopbyggda, hypermoderna Tel Aviv – det blev en av resans verkliga höjdpunkter.

 

Tel Aviv! En kosmopolitisk stad, känd för sitt kultur- och nöjesliv och med en strandlinje som snarast för tankarna till Rio de Janeiro och Copacabana. Bland många sevärdheter: de stora områdena med bauhaus-bebyggelse från 30-talet, främst längs hippa Rotschild-avenyn. Operan! Konserthuset! Den jättelika grönsaksmarknaden – som för övrigt lär vara en av Mellanösterns största… Och inte minst: det brokiga folklivet längs de milslånga sandstränderna; dofterna av salt, tång och utegrillar om kvällarna… Ljudet av dyningar…

 

Sju timmar senare står jag i en rulltrappa i Stockholms central. Det känns som att sakta vakna upp ur en dröm…