JENS CHRISTIAN GRÖNDAHL

Jens Christian Gröndahl. Röda händer. Översättning: Thomas Andersson. Wahlström&Widstrand

Brist på livsmening och människors känsla av tomhet i utåt sett borgerliga idyller är ett återkommande tema i Jens Christian Gröndahls romaner. I den förra, Hjärtljud, som kom på svenska 2003, fick läsaren möta en 56-årig välbeställd kvinna som efter en skilsmässa kastas ut i en omtumlande frihet: en nutida Hedda Gabler på spaning efter en autenticitet som flytt.

Den nya romanen, Röda händer, stilsäkert översatt av Thomas Andersson, handlar också om drömmar, men av mera diffust slag. Huvudpersonen, Sonja, söker sig i slutet av 70-talet bort från villaförortens vardagsstiltje, hamnar som au pair i Tyskland och dras efter hand in i de revolutionära kretsarna kring Baader-Meinhof-gruppen.

Berättarjaget möter henne som ung, träffar henne sedan i nutid, och efter hand berättar hon sitt livs historia för honom. Berättaren framhåller flera gånger att han inte kan nämna hennes riktiga namn – ett av flera inslag som pekar på ett dokumentärt inslag. Inte heller hennes tyska bekantskaper nämns vid namn – berättaren nämner dock att de har verkliga förebilder.

Men berättelsen om den unga Sonjas erfarenheter från terroristkretsarna i Tyskland blir tyvärr aldrig mer än ett vagt titthål in i det sena sjuttiotalets polariserade Tyskland. Varken den kvinnan eller det manliga berättarjaget förmedlar annat än diffusa bilder från utkanten av terrrornätverken. Som ung får Sonja aldrig klart för sig vad hon egentligen medverkar i för grupp – och tycks heller inte särskilt intresserad av saken.

Så blir romanen inte mycket mer än ett slags litterär voyeurism: ett litet nyckelhål – men inte mer – in i en tid då radikala ungdomar frestas ta till våld för att förverkliga 68-generationens hopp om samhällsförvandling. Förvisso inkluderar romanen den implicita frågan vad som händer med ungdomars försök att skapa ett annorlunda samhälle – men exemplet Baader Mainhof är å andra sidan för extremt för att göra frågan mer allmängiltig.

När den medelålders berättaren i nutid möter den flicka han hastigt träffade som yngling börjar även han att granska sitt liv – Sonja blir ”ett sändebud från tiden innan jag blev den jag blev”. Så återkommer i denna roman ännu ett viktigt tema hos denne danske författare: Vad är det som formar våra liv?

Uppslaget att skildra den uppgivenhet, och i andra fall förtvivlan, som drev ungdomar in i våldsbenägna terrorkretsar, är intressant, men Gröndahls nya roman når likt huvudpersonen endast periferin av frågeställningen – och som läsare får man därför nöja sig med en roman som huvudsakligen skildrar ledan inom dansk borgerlighet. Det är som vanligt när det gäller Gröndahl välskrivet, med ett slags molande thrillerkänsla, men som helhet snarast en habil roman som kretsar kring en vulkan utan att kasta sig ned i den.