MADAMA BUTTERFLY

Madama Butterfly, Opera på skäret, 2017.

År 2003 var jag på invigningskonsert i ett enormt f.d. virkesmagasin utanför Grängesberg, som musikern och visionären Sten Niclasson fått för sig skulle omvandlas till ett internationellt operacentrum. För att råda bot på sviktande framtidstro i det avfolkningsdrabbade inre Bergslagen ville han medicinera bygden med – opera!

Det låg fortfarande decimeterdjupt med sågspån i det gamla träskjulet och många undrade hur detta vågspel skulle sluta. 14 år senare har Opera på skäret blivit operagenrens främsta svenska sommarcentrum – samtidigt som tidigare flaggskeppet Dalhalla omvandlats till en elektrifierad evenemangsscen där opera och klassisk musik fullständigt marginaliserats.

Lördagens premiär vid den vildmarksaktiga sjöstranden utanför Grängesberg stärker bilden av ett etablissemang där visionerna och ambitionerna nu börjat bära rik frukt.

Och vilken internationell glans över årets produktion! Här finns medverkande från hela världen. Amerikanska Leslie Swackhamer (som tidigare i år regisserat samma verk i Washington) har med inspiration från japansk teatertradition skapat en föreställning vars asiatiska touche ytterligare framhäver den kulturkrock som återfinns inte bara i själva storyn utan också i musiken: Puccini lämnar i Madama Butterfly traditionell romantik och stävar ut i tidig modernism.

De musikaliska djärvheterna är många. Här finns recitativ där orkestern belagts med generalpaus. Överlag har musiken kryddats med exotism och starkt inspirerats av japanskt formspråk. Puccinis tidigare Verdi-aktiga romantik har vridits om i östlig riktning och låter som om den utsatts för distortion…

Hur kom sig denna musikaliska omsvängning? Sommaren år 1900 hade Giacomo Puccini i London sett David Belascos pjäs ”Madama Butterfly” och blivit djupt gripen. Strax var han i färd med att tonsätta berättelsen om den amerikanske löjtnanten Pinkerton och dennes kärleksaffär med en japansk geisha. Efter en rad genomgripande omarbetningar lanserades 1907 slutversionen på La scala – och gjorde succé.

I berättelsens centrum står (som så ofta hos Puccini) en kvinna: här en geisha som begår självmord när hon förstår att hennes amerikanske älskare övergivit henne. Motiviskt påminner berättelsen om såväl La boheme som Tosca: huvudpersonerna överrumplas av upplevelsen av verklig kärlek.

Butterfly tar kärleken på allvar men blir slutligen offer för ett monumentalt självbedrägeri och innesluts i en psykosliknande  verklighetsförvanskning. Pinkerton däremot snarast roar sig; han skulle lika gärna kunna vara en nutida man som i Tokyo eller Bangkok letar äventyr med prostituerade.

Uppsättningen är inte lika tablåartad och statuarisk som Stockholmsoperans häromåret. Regin är dynamisk och lyfter fram ett sceniskt liv. Och Sven Östbergs estetiskt medvetna scenografi balanserar säkert mellan konkret och abstrakt. Enbart åsynen av alla färgglada miniparasoller – som i barnglassar – skapar en härlig stämning.

Elisabeth Teiges i titelrollen agerar återhållet men är röstmässigt desto mer övertygande. Därtill en stark förmåga att smaka av texten; få den med sig in i den musikaliska förtrollningen. Irländske Aaron Cawleys Pinkerton övertygar fullständigt; hans tenor blandar underbart mjukhet och fasthet.

Även övriga sångare, liksom kören, presterar på hög nivå – och orkestern överraskar starkt, med en samspelt lyhördhet där varje nerv i musiken lyfts fram av den både subtile och energiske italienske dirigenten Marcello Mottadelli.

Opera på skäret har blivit en väsentlig kulturinstitution i Sommarsverige. Och faktiskt inte bara själva opera- och musikevenemangen: även veterantågen t/r Stockholm i anslutning till många av föreställningarna har genom åren blivit en viktig del av kulturupplevelsen. Det är en fascinerande upplevelse att glida iväg från Stockholms central i en förstaklassvagn från 1940-talet och efterhand mötas av sjöar, blåa berg och vackra gamla hus; man slungas tillbaka och får återuppleva gången tid.

Sedan ”avstigning för samtliga” mitt i ingenstans (världens enda operahus med egen järnvägsstation!) – och därefter en musikupplevelse av europeisk toppklass.

Föreningen Skåj (Stockholms kultursällskap för ånga och järnväg) toppar dagsresan med lunch och middag i restaurangvagnar med vita dukar. Dessa veterantåg inte bara leder till en unik operascen – de är i sig kulturupplevelser.