RIKSTEATERN/HJALMAR BERGMANTEATERN

Riksteatern/Hjalmar Bergmanteatern, Örebro: MÅSEN av Anton Tjechov. Översättning: Björn Melander och Lars Norén. Regi: Lars Norén. Scenografi: Charles Koroly. I rollerna: Björn Bengtsson, Per Burell, Bengt CW Carlsson, Sölve Dogertz, Maria Heiskanen, Michalis Koutsogiannakis, Chatarina Larsson, Vineta Lyxell, Eva Millberg, Åsa Persson och Svein Tindberg.

 

När Lars Norén regisserar Tjechov går han tillväga ungefär som Stanislavskij för hundra år sedan: genom att bryta mot gängse konventioner skapar han nya former.

Lars Noréns uppsättning av Tjechovs Måsen uppnår en överraskande djupverkan. Det nya formspråket blir aldrig utanverk, trend eller ironi: Norén experimenterar för att hitta nya sätt att och beröra.

Här framträder detta klassiska stycke (skrivet 1896) i som i ny dager. Genom att framhäva den unge dramatikern Konstantins situation, men också genom att accentuera konflikten mellan denne rebelliske sanningssökare och den däste succéförfattaren Trigorin, ställer dessutom Norén pjäsens inneboende frågeställningar om olika teatersyn på sin spets. Inte minst handlar det om etablissemang kontra avantgarde, om borgerlig konstsyn kontra nya former – och förstås om generationskonflikter.

Lars Noréns Måsen har blivit en uppsättning som till stor del handlar om sig själv. Den resonerar kring olika sätt att förhålla sig till konst, både i allmän och mera specifik mening. Vad är förresten egentligen konst –  och vad ska vi med den till? Här möter en uppsättning som söker förverkliga just det som den unge Konstantin efterlyser (och som Norén – liksom tidigare Stanislavskij (som förresten också hette Konstantin i förnamn!) – tar fasta på): ”Vi måste skapa nya former – annars kan vi lika gärna vara utan teatern.”

I slutet av pjäsen säger Nina: ”Det är inte den yttre glansen som betyder något, utan själva arbetet.” Detsamma kunde sägas om denna uppsättning, där Charles Korolys nästan brutalt vackra vardaglighet går hand i hand med den enkla repetionssalsatmosfär som Norén vinnlagt sig om.

Scenen har här förvandlats till ett stort rum där en skådespelarensemble återkommande träffas för att repetera och studera in en uppsättning av Måsen. Denna yttre ram förvandlas emellanåt: ensemblen är då personerna i Tjechovs pjäs. Men även på denna andra fiktiva nivå råder ett slags repetitionsarbete, eftersom Konstantin skrivit ett teaterstycke som inbegriper dessa personer. Nu och då träder gestalterna in på ”amatörscenen” och spelar – sig själva (Norén har tagit fasta på det faktum att en pjäs av Konstantin faktiskt skall uppföras i första akten; det står redan i scenanvisningen, att en estrad ”i all hast snickrats ihop för en amatörföreställning”).

Här framträder alltså ett intrikat spel mellan olika verklighetsnivåer, mellan verklighet och konst. Dessa betonade metaperspektiv understryker Noréns vilja att beskriva teaterns själva arbetsprocess, liksom att undersöka nya spelsätt. Själva texten har förvandlats till ett slags verkstadsgolv: ensemblen ömsom gestaltar pjäsen (i små spelscener), ömsom läser den rätt upp och ned, som i en rutinmässig reading. I Noréns tolkning prövas helt enkelt olika sätt att tolka en text.

Den här öppna, reflekterande formen har Norén framgångsrikt prövat tidigare, inte minst i sina 90-talspjäser. Ett reducerat, minimalistiskt scenspråk har dominerat hans senare arbeten (inte minst i hans Fosse-uppsättning på Det norske teatret förra vintern).

Det är till en början lätt att bli överrumplad av Noréns fria Tjechovtolkning – men snart nog är det omöjligt att värja sig mot kraften i den tolkning han presenterar. Och det är märkliga är att han lyckas så väl både i gestaltningen (med underbart tillvaratagna atmosfärer, frambesvärjda med såväl långa tystnader, pianoklink och Elton Johns ”Sorry seems to be the hardest word”). Improvisatoriska scener med musik och dans växlar galant med rutinmässiga readings och spelscener lysande av bråddjup insikt.

Ensemblen är alltigenom fantastiskt samspelt och skådespelarna fint växlande mellan uppsluppen vardaglighet, koncentration inför spelscenernas ”tagning” och enastående gestaltningsarbete. Det gäller inte minst Björn Bengtssons inåtvände men ändå intensivt närvarande Konstantin, Chatarina Larssons välfunna porträtt av en moder som vägrar inse att hon är fånge i tiden, och Svein Tindbergs Trigorin – suucéförfattaren som metar mört och kastar lystna blickar efter unga skönheter. Härtill Maria Heiskanen som på ljuvt sjungande finlandssvenska porträtterar en Masja som hämtad ur Tre systrar.