SVENSKA KAMMARORKESTERN

Örebro konserthus, 9/12 2017. Svenska kammarorkestern. Dirigent och trombonsolist: Christian Lindberg. Verk av Christian Lindberg och Jean Sibelius.

Vilken överraskning: att efter drygt tio års bortavaro från Örebro återvända till ett konserthus så fundamentalt förändrat! Och visst: nu är det onekligen uppdaterat modernt, men vad har man – för en kostnad av långt över 100 miljoner – egentligen vunnit, förutom att man förlorat en Sverigeunik lokal i nyklassicistisk stil med en akustik som faktiskt var utmärkt. Handlade det snarast om ett prestigeprojekt, för att ge rumslig glans åt kommunens framgångsrika kammarmusikensemble?

Svenska kammarorkestern är numera en ensemble med stärkt självbild. Den framgångsrika konserten i New York förra månaden har säkert stärkt självförtroendet ytterligare. Och den ensemble som i lördags eftermiddag framträdde under karismatiske Christian Lindbergs ledning inledde starkt: med Sibelius pompösa, närmast programmatiska nationalromantik i Finlandia; ett verk som banade väg för landets självständighet, för exakt hundra år sedan. Som avslutning framfördes Sibelius mycket vackra tredje symfoni.

Däremellan Christian Lindbergs egen Golden eagle; en konsert för trombon och orkester. Lindberg, troligen en av världens främsta på sitt instrument, spelade solo – och dirigerade mellan inandningarna med höger hand, så att säga ”baklänges”; i några fall samtidigt som han höll ut tonen… För denne dynamiske, kroppsligt uttrycksfulle och närmast gymnastiske musiker, ter sig ingenting omöjligt.

Christian Lindbergs sexsatsiga verk inleds fanfaraktigt och följs av en rytmiskt anlagd, interpunkterad orkestersats där solisten emellanåt briljerar i kadenser och även med överdådiga solon leder ensemblen vidare – allt djupare in i ett verk där starka energier ömsom laddas upp till fortissimon, ömsom tas ner till lyriska passager med delvis sordinerad ton. Mot slutet, efter en närmast storbandsjazzig brötighet, centrifugeras alltsammans mot en spännande nollpunkt – varefter kompositionen accelererar fram till finalen.

Kvällens tour de force blev dock framförandet av Sibelius symfoni nr 3, uruppförd 1907 av Sibelius själv. Tolkningen var kraftfull, gjord med nerv, men kanske inte så alltigenom subtil; möjligen för att instuderingen inte har hunnit göras särskilt djupgående.

Sibelius trea en komposition som i sin ljusa, melodiska skepnad ändå är lätt att ta till sig. Här finns drag av både klassicism och Tjajkoviskijartad senromantik. Andra satsens folkviseljuva Andantino kan påminna om såväl Smetana som en nocturne-lyrisk Brahms. Finalens ”kristallation ur kaos” (som Sibelius själv uttryckte det), med frapperande drag av tidig europeisk modernism, fick här extra kraft av Lindbergs kompromisslösa energi, dompterande närvaro och uttrycksfulla driv.

Mot slutet, efter en stark insats av cellostämman, samlar sig orkestern till en uppmarsch och ett tema genljudande av Finlandia (!) – och så sluts denna matinékonsert i en vacker cirkel.