VARDOFJÄLL

VARDOFJÄLL.

Efter hundra mils bilkörning från Stockholm, genom ett inland präglat av kalhyggen och avfolkning, når jag i kvällningen den lappländska gamla fjällgården Gränssjö, bara en mil från norska gränsen.

Här bor paret Linda och Kent Israelsson, mångsysslare som vid sidan av jakt, fiske och jordbruk även satsar på småskalig turism. Det finns gott om öring och röding i omgivande fiskevatten.

När Kent växte upp här, tidigt på 1960-talet, fanns inte ens bilväg. Nu slingrar den s.k. Sagavägen fram genom denna storslagna, nästan helt obebodda vildmark.

Nästa morgon går jag den cirka 15 km långa stigen söderut till den väglösa gården Vardofjäll. Myrarna lyser gulröda av hjortron, och i fjällbjörkskogen finns gott om sommarkantareller. Efter en lång stigning upp på kalfjället möter jag stora renflockar, som nyfiket följer min vandring. I dalgångarna, kring vilt forsande bäckar, lyser marken av smörblommor och midsommarblomster. Fjälltopparna runtom är ännu snöstrimlade. Längst i norr syns Vindelfjällen, nästan helvita.

Vardofjäll är sannolikt Sveriges mest otillgängliga gård som ännu är i drift. Jag får en pratstund med Ingrid Persson, som bor här tillsammans med sin man Ronny, som dock för tillfället befinner sig hos närmsta grannar österut, på gården Gielas, 18 kilometer bort. Där hämtas post en gång i veckan. Närmsta affär finns Dikanäs, ytterligare 55 km bort. Till Gielas är det två—tre timmars strapatsrik resa från Vardofjäll; långa sträckor med båt, däremellan med fyrhjuling i obanad terräng. Från gården ner till båthuset är det ett par kilometer.

Vintertid används snöskoter. Halvvägs till Gielas finns en koja som kan användas i nödlägen, exempelvis vid plötslig snöstorm.

Ingrid bjuder på rökt älgkött och kokkaffe och börjar berätta om livet i Vardofjäll. Det märks genast hur genuint lycklig hon är att få bo så här.

-Jag förstår inte hur man kan tycka att en stad kan vara vacker. Om jag hade en lägenhet skulle jag ge mig av därifrån så fort jag kunde.

Hon säger sig vara asocial – men hennes människointresse är å andra sidan uppenbart.

-Ja, visst är jag intresserad av människor och det som händer i världen, men det finns ingenting i det moderna samhället som egentligen lockar mig. Jag gillar det elementära, allt som har med ren överlevnad att göra.

73-åriga Ingrid tycker om tystnaden, stillheten, men också fågelsången om försomrarna. Med tiden har hon blivit en riktig fågelkännare. Intresset för fåglar märks även på annat sätt: hon tycker om att göra ripor i keramik, och sedan måla dem.

Ingrid älskar tillvaron i den storslagna vildmarken.

-Frihet är att leva efter sina instinkter, och det gör jag här.

Visserligen växte Ingrid upp i Stockholm, men under långa perioder vistades hon hos sin mormor och morfar på den lilla fjällgården. Efter en flackande tillvaro med diverse arbeten och även en tid på konstskola blev dock längtan till Vardofjäll allt starkare. Tillsammans med maken Ronny flyttade hon hit 1978 för att bli permanentboende på gården, där åkrarna då delvis var igenvuxna.

Efter några år fick paret en dotter, som numera dock bor på annan ort. Hela tiden har makarna haft djur på gården, framförallt får, men också höns. En tid hade de även häst; både som hjälp i jordbruket och för att köra hit turister i släde från Gielas. På sistone har de även skaffat renar, som hålls i ett hägn.

-Vi gör renost, som blivit väldigt populär. Samerna slutade tillverka renost i början på 1900-talet, men nu har vi tagit upp traditionen.

Ingrid tillverkar dessutom fårost. Hon mjölkar fåren så ofta hon kommer åt.

-Men sommartid blir det inte så regelbundet. Nu går de fritt på fjället. Ibland kan de dyka upp efter flera veckor.

Flera tackor har tidigare rivits av björn, som det finns gott om här i närheten. Även järv finns i området, liksom kungsörn.

Som arrendatorer har makarna rätt att årligen skjuta två älgar. Därtill jagar de ripa, fiskar på flera av sjöarna samt plockar även en hel del hjortron.

Trots ett visst mått av självhushållning behöver de köpa en hel del förnödenheter. Ronny brukar köra hit diesel och stora matförråd i slutet av våren, innan snön smälter. I Dikanäs inhandlas basvaror som sedan ska räcka i ungefär ett år.

Först på denna ensliga, vackra plats var några renlösa samer som på 1870-talet bröt mark här och försökte överleva på småjordbruk, jakt och fiske. Ingrids morföräldrar tog över 1940. Vid den tiden hade gården fått status av fjällägenhet, vilket innebär att staten äger den och arrenderar ut till brukarna.

-Mina morföräldrar tog sig hit till fots genom vildmarken, med fyra barn, och en hel del djur. Förutom häst hade de kor, får och getter. Även en gris traskade med, den fem mil långa sträckan.

Under kriget togs en rad norska krigsflyktingar emot på gården efter svåra strapatser undan tyskarna. Vardofjäll ligger bara en mil från gränsen, på 600 meters höjd. Flera fjäll i närheten är ungefär 1 500 meter höga. I närheten flyter Vapstälven, den enda svenska älv som flyter västerut och rinner ut i Atlanten.

Det har varit tal om att dra el hit, men ännu finns inte vare sig fast el eller telefon (numera dock viss mobiltäckning). Nödvändig el produceras numera med hjälp av ett dieselkraftverk, och på senare år även solceller.

Ingrid Persson är en överlevnadsmänniska och ser inget negativt i ödemarksboendets alla praktiska bestyr.

-Egentligen tror jag att många skulle vilja bo så här.

För en del år sedan renoverade staten stugan till modernt skick. Men Ingrid och hennes man bor hellre i den timrade gammelstugan intill, där även hennes släktingar tidigare bodde. Och den halvt övervuxna gamla lappkåtan strax intill, från 1870-talet och platsens äldsta byggnad, används också. Här röks kött, men kanske ska även besökande få övernatta här.

-Men vi har bara enstaka turister här. Och om vintern kommer heller inte många, eftersom det är skoterförbud för allmänheten.

Ingrid Persson ger intryck av att vara i harmoni med den magnfika fjällvärlden. Men somligt oroar henne; exempelvis klimatförändringarna.

-Det är sällan samma stabila kyla som förr. Numera har vi återkommande perioder med töväder om vintrarna.

Vi vinkar till varandra vid grinden till utmarken. Hässjorna doftar i det bleka solljuset. Hon säger att jag ska hålla utkik efter stalostenar på fjället: de kan vara lämningar efter ett folk som på vikingatiden rösat en led här.

Sant eller inte – Ingrid Persson är en kvinna med foten i både verklighet och myt. Jag blir alltså inte särskilt förvånad när jag får höra att hon även är författare. År 1977, året innan hon flyttade till Vardofjäll, gav hon ut en novellsamling: Frihetens fågel (Forum förlag).

När jag framåt kvällen är tillbaka i Gränssjö värmer jag upp den vedeldade bastun, kokar sylt på hjortron som jag plockat under återvägen, och steker de kantareller jag samtidigt plockat. Till skenet av storstugans fladdrande eld i kaminen somnar jag utmattad efter dagens intensiva lappländska resa.