”VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?”

Hjalmar Bergmanteatern, Örebro/ Riksteatern: VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? av Edward Albee. Översättning Gabriella Berggren och Magnus Norden. Regi: Ulla Gottlieb. Scenografi: Åsa Lieberath. I rollerna: Suzanne Reuter, Krister Henriksson, Linda Ulvaeus och Christopher Wollter.

Med pjäsen Vem är rädd för Virginia Woolf? och dess obönhörliga analys av hatkärlek fick den 34-årige Edward Albee år 1962 ett snabbt genombrott. Berättelsen med den äktenskapliga dödsdansen i centrum väckte skandalsuccé och pjäsen gjorde snabbt sitt segertåg över världens scener – och efter några år kom den legendariska filmversionen med Elizabeth Taylor och Richard Burton i rollerna som Martha och George.

De senare, lierade genom en komplex bindning av hat, leda och beroende, får efter en universitetsfest nattligt besök av ett yngre par – vilka snart omvärvs av det äldre parets krutbestänkta hatkärlek.

Det är teater starkt besläktad med O`Neills, Bergmans och Noréns; en obönhörlig dissektion av två äktenskapliga helveten – samtidigt som pjäsen efterhand vidgar sig till ett slags uppgörelse med gängse medelklassideal och över huvud taget människors suktan efter ekonomisk och yrkesmässig framgång. Pjäsen berättar om den amerikanska drömmen – men här krakelerad och nedmonterad till noll.

Ulla Gottlieb, som för tio år sedan gjorde en stark tv-filmatisering av Lars Noréns Löven i Vallombrosa, med Suzanne Reuter och Krister Henriksson i rollerna, återkommer här med en drabbande iscensättning av Albees genombrottspjäs och med samma skådespelarduo i centrum.

Gottlieb är en regissör som med en psykologs skarpa blick gestaltar relationsproblematik – och hennes sätt att realisera Albees skoningslösa relationshelvete är alltigenom insiktsfullt.

Den uppsättning Riksteatern nu turnerar med har tidigare framgångsrikt spelats på Södra teatern i Stockholm. Gottlieb har accentuerat dramats dimension av spel och lek, så att pjäspersonerna med sin längtan efter autenticitet framstår som norénskt samtida. Samtidigt visar hennes regi tydligt på en sammanbindande kärlek mellan Martha och George – övervintrande någonstans under all denna förödande destruktivitet. Det är en uppsättning där det nattliga helvetet uppenbart framstår som en ny dags moder.

Ulla Gottliebs version framhäver rollspel, konventioner – och till och med språket som hinder för ett slags genuin kommunikation. Suzanne Reuter, Sveriges främsta comedienne, framstår här som en cyniker som blivit dräpande bitsk därför att ingen svarar på tilltal, och Krister Henriksson som hennes make har även han tagit sin tillflykt till jargong och teatrala utspel. När livet blivit ett helvete tvingas makarna skämta om saken för att stå ut med det. De kvicka replikerna döljer sorg, skratten maskerar vanmakt.

Reuter och Henriksson är mindre allvarsamma än exempelvis Sten Ljunggren och Kerstin Tidelius i den enastående Göteborgsuppsättningen i början av 90-talet, men just denna lätthet i det aktuella spelet är samtidigt något som ger svärtan och tragedin extra relief.

Christopher Wollter gör den karriärsugne biologen Nick till en precis lagom naiv medelmåtta, och hans blonda, midjesmala hustru framställs av Linda Ulvaeus till sedvanligt våp, vars ”naivitet” i mångt och mycket faktiskt möjliggör att lekarna blir så långdragna.